Job 9
1 Då svarade Job:
2 Visst vet jag allt detta. Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?
3 Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon då svara ens en gång av tusen?
4 Han är vis och mäktig, och vem har oskadd trotsat honom?
5 Han flyttar bergen utan att de vet om det och störtar omkull dem i sin vrede.
6 Han skakar jorden så att den vacklar från sin plats och får dess grundvalar att skälva.
7 Han kan befalla solen att inte gå upp, och han kan försegla stjärnorna.
8 Det är bara han som kan spänna ut himlarna och gå fram över havens vågor.
9 Han har skapat Stora Björn, Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.
10 Han gör ofattbara ting, alltför många under för att de ska kunna räknas.
11 Han far förbi mig, men jag ser honom inte. Han drar fram, men jag märker det inte.
12 Han griper sitt byte, men vem kan hindra honom? Vem vågar fråga honom: ”Vad är det du gör?”
13 Gud håller inte tillbaka sin vrede. Rahavs följe måste böja sig för honom.
14 Och hur skulle jag kunna svara honom, finna ord för att resonera med honom?
15 Även om jag var rättfärdig, skulle jag inte kunna svara. Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.
16 Och även om han skulle svara när jag ropar, skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.
17 Han krossar mig i en storm och förökar mitt lidande utan orsak.
18 Han låter mig inte hämta andan utan fyller mig med bedrövelse.
19 Om det gäller kraft är han den starkaste, och om det gäller rättvisa, vem törs då ifrågasätta honom?
20 Även om jag vore oskyldig, skulle min mun döma mig. Även om jag vore klanderfri, skulle den förklara mig skyldig.
21 Jag är oskyldig men bryr mig inte om mig själv, jag vill inte leva längre.
22 Det gör detsamma, och därför säger jag: ”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”
23 När en olycka bringar plötslig död, hånar han de oskyldigas förtvivlan.
24 När ett land faller i de ogudaktigas händer förblindar han dess domare. Om det inte är han, vem är det då?
25 Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare, de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.
26 De försvinner snabbt som vassbåtar, som örnen i dykningen efter byte.
27 Om jag tänkte: ”Jag ska glömma min klagan, sluta upp med min sorg och vara glad”,
28 skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden. För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.
29 Jag anses ändå som skyldig. Så vad tjänar det till att försöka?
30 Även om jag tvättade mig i snö och gjorde mina händer rena med lut,
31 skulle du ändå sänka mig ner i dyn, så att till och med mina kläder skulle avsky mig.
32 Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom, och vi kunde mötas i domstol.
33 Det finns ingen skiljeman, inte någon medlare, som har makt över oss båda.
34 Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp, så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.
35 Då skulle jag kunna tala utan fruktan, men nu är det inte så med mig.