Job 7
1 En trältjänst är människans tid på jorden. Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Som en slav väntar hon på kvällsskuggan, som en daglönare som ser fram mot lönen.
3 Så har jag fått på min lott månader av elände och ångestfyllda nätter.
4 När jag går och lägger mig, tänker jag: ”Om jag ändå fick stiga upp!” Natten går, och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5 Min kropp är täckt av maskar och skorv. Huden spricker av variga sår.
6 Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole, de slutar i hopplöshet.
7 Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt, mina ögon får inte mer se det goda.
8 Man ser mig ännu, men inte länge till. Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9 Som ett moln löses upp och försvinner, så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem, ej heller känner hans plats till honom mer.
11 Därför kan jag inte hålla tyst, jag måste få tala ut min ångest, klaga i min själs förtvivlan.
12 Är jag Havet eller havsodjuret Tannin, så att du måste bevaka mig så?
13 Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14 skrämmer du mig med drömmar och förfärar mig med syner.
15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö, hellre än att fortsätta med denna kropp.
16 Jag avskyr att leva. Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17 Vad är då en människa, eftersom du gör så stor sak av henne och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund, lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig, du mänsklighetens bevakare? Varför har du valt mig till måltavla? Har jag blivit en börda för dig?
21 Varför förlåter du inte min synd och utplånar min missgärning? Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet, och när du letar efter mig, finns jag inte mer.