Job 37
1 Mitt hjärta bävar för detta, det slår häftigt inom mig.
2 Hör, hör dundret av hans stämma, dånet ur hans mun!
3 Han låter det rulla fram över himlen och sänder sina blixtar till jordens ändar.
4 Sedan ryter dånet, hans majestäts väldiga stämma. Han sparar ingenting när han låter sin stämma höras.
5 Hans röst dånar oerhört, han gör under som övergår vårt förstånd.
6 Han befaller snön att falla ner på jorden och regnet att ösa ner.
7 Då stoppar han människans arbete, så att alla ska kunna se hans verk.
8 Djuren gömmer sig och stannar i sina hålor.
9 Stormen kommer ut från sin boplats och kylan sprids med vindarna.
10 När Gud blåser bildas is, de vida vattnen fryser till.
11 Han fyller molnen med fukt och sprider ut sina blixtar genom dem.
12 De virvlar runt åt alla håll, så som han vill, de utför hans befallningar på hela jorden.
13 Han sänder dem som straff, eller för att på jorden visa sin nåd.
14 Lyssna nu, Job, stanna upp och tänk på Guds under!
15 Vet du hur Gud styr dem och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen?
16 Förstår du dig på molnens balans, den Allvetandes under?
17 När du lider av hettan i de kläder du bär, och marken blir stilla i sunnanvinden,
18 kan du då, så som han gör, breda ut molnen, hårda och blanka som spegeln?
19 Lär oss vad vi ska säga till honom! I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan.
20 Går det att meddela honom att jag vill tala? Vill någon bli uppslukad levande?
21 Ingen kan ju se på solen, så stark som den är, när vinden har sopat himlen ren.
22 Norrifrån kommer en gyllene glans, det är Gud i hans skrämmande majestät.
23 Vi kan aldrig nå fram till den Väldige; han är upphöjd i styrka, rättvisa och stor rättfärdighet och kan inte kränkas.
24 Därför fruktar människor för honom. Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser?