Job 27
1 Job fortsatte sitt tal:
2 Så sant som Gud lever, han som har berövat mig min rätt, den Väldige, som har bedrövat min själ,
3 så länge jag har liv i mig, och medan min ande från Gud ännu är i mig,
4 ska mina läppar inte tala något ont och min tunga inte ljuga.
5 Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt. Ända till min död ska jag hävda min oskuld.
6 Jag håller fast vid min rättfärdighet, jag släpper den inte. Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever.
7 Må min fiende stå som ogudaktig och min motståndare som orättfärdig.
8 Men vilket hopp har den gudlöse, när hans liv skärs av, när Gud berövar honom livet?
9 Kommer Gud att lyssna till hans klagan när nöden kommer över honom?
10 Finner han sin glädje i den Väldige? Kan han ropa till Gud när som helst?
11 Jag ska undervisa er om Guds kraft och inte dölja den Väldiges vägar.
12 Ni har själva sett det. Varför då allt detta meningslösa prat?
13 Detta är det öde som väntar den ogudaktige, det arv våldsmannen får av den Väldige:
14 Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd, hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta.
15 De som överlever honom kommer att dö av pest, och inga änkor håller någon dödsklagan.
16 Om han än öser upp silver som vore det grus eller samlar kläder som lerhögar,
17 kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige, och den oskyldige får ta hand om hans silver.
18 Hans hus är som en mals kokong, som en hydda byggd av en väktare.
19 Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer. När han slår upp sina ögon igen är allt borta.
20 Fasor övermannar honom som en flod, och stormen rycker bort honom i natten.
21 Östanvinden för bort honom, sveper iväg honom från hans plats.
22 Den kastar sig mot honom utan förbarmande, och han måste fly för dess kraft.
23 Man klappar hånfullt i händerna och visslar åt honom från den plats där han bott.