Job 16
1 Då svarade Job:
2 Jag har hört allt det här förut. Ni är eländiga tröstare allihop.
3 Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret? Vad är det som får dig att fortsätta?
4 Men kanske skulle jag tala som ni om våra roller var ombytta, komma med långa utläggningar och skaka på huvudet åt er.
5 Jag skulle dock uppmuntra er, trösta, försöka ge lindring.
6 Men hur mycket jag än talar, lindras inte min smärta. Om jag tiger, släpper den inte.
7 Han har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.
8 Du har bundit mig — och det vittnar mot mig. Min magra gestalt anklagar mig.
9 Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och sänder hätska blickar mot mig.
10 De har öppnat sin mun mot mig i hån. De slår mig på kinden och sammangaddar sig mot mig.
11 Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga, kastat mig i de ondas hand.
12 Jag levde lugnt och stilla, men han bröt ner mig. Han tog mig i nackskinnet och krossade mig och gjorde mig till sin måltavla.
13 Hans bågskyttar omger mig, och genomborrar skoningslöst mina njurar, så att min galla rinner ut på marken.
14 Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg för min hud och sänker ner mitt ansikte i stoftet.
16 Mitt ansikte är rött av gråt, och runt mina ögon finns en djup skugga.
17 Ändå är mina händer fria från våld och min bön ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod! Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19 Redan nu har jag mitt vittne i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.
20 Mina vänner gör mig till åtlöje, mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Han vädjar för en människa inför Gud, som ett människobarn vädjar för sin nästa.
22 Om bara några år ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.