Romans 4
1 Abraham, som var stamfar för Israels folk, vilken erfarenhet hade han av att bli räddad genom tro?
2 Var det på grund av goda gärningar som Gud accepterade honom? Ja, i så fall hade han kunnat vara verkligt stolt över sig själv. Men det var inte därför han räknades som skuldfri inför Gud.
3 Vad står det i Skriften? Jo, att 'Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom'.
4 Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat.
5 Men den som förklaras skuldfri inför Gud på grund av sin tro, får det inte som en ersättning för något han har uträttat.
6 Därför beskriver också kung David hur lycklig den människa är som utan att förtjäna det räknas som skuldfri inför Gud. Han skriver:
7 "Lycklig är den som har fått förlåtelse för sin olydnad och har fått sin synd utplånad!
8 Ja, lycklig är den som Herren inte längre anklagar för synd."
9 Men nu är frågan: Gäller denna lycka bara judarna, som håller Guds förbund genom att omskära sina pojkar, eller gäller den också andra folk? Låt oss återvända till Abraham. Jag sa förut att det var för sin tros skull som Abraham räknades som skuldfri inför Gud.
10 Men när blev han då skuldfri? Var det efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Svaret är att Gud accepterade honom innan han blev omskuren.
11 Ceremonin med att omskära alla män, var ett tecken på att Abraham genom sin tro hade blivit skuldfri inför Gud redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en andlig far för alla människor som tror, även om de inte omskär sina pojkar.
12 Abraham blev också en andlig far för sitt eget folk, som omskär alla pojkar, men han är bara deras andlige far om de har samma slags tro som han hade innan han blev omskuren.
13 Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham.
14 Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla.
15 Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den.
16 Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror.
17 Gud säger ju i Skriften: "Jag har gjort dig till far till många folk." I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till.
18 När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: "Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna."
19 Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud.
21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat,
22 och därför räknades han som skuldfri inför Gud.
23 Men denna sanning att han "räknades som skuldfri inför Gud" skrevs inte ner bara med tanke på Abraham.
24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.
25 Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud.