Psalms 49
1 En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas.
2 Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;
3 Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.
4 Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.
5 Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.
6 Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?
7 Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.
8 Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;
9 Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;
10 Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.
11 Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.
12 Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.
13 Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.
14 Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. Sela.
15 De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva.
16 Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. Sela.
17 Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;
18 Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;
19 Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.
20 Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset. Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.