1Om du ändå var min bror, som ammats vid min mors bröst! Då kysste jag dig om vi möttes på gatan, och ingen skulle ta illa upp.
2Då förde jag dig till min mors hus, hem till henne som fostrat mig. Jag skulle ge dig kryddat vin och saft från mina granatäpplen.
3Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig.
4Jag besvär er, Jerusalems döttrar: stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill.
5Vem är hon som kommer ur öknen, lutad mot sin vän? Under äppelträdet väckte jag dig, där din mor blev havande med dig, där hon som födde dig blev havande.
6Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.
7Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?
8Vi har en liten syster som ännu inte har fått bröst. Vad skall vi göra med vår syster den dag då friare kommer?
9Är hon en mur bygger vi ett silverkrön på den, men är hon en dörr bommar vi för den med en cederplanka.
10Jag är en mur, och mina bröst är som torn. Men inför honom måste jag ge mig.
11Salomo hade en vingård i Baal Hamon. Han lämnade vingården åt väktare. Tusen siklar silver skulle frukten inbringa.
12Men min vingård har jag här. Behåll dina tusen, Salomo, och ge tvåhundra åt väktarna!
13Du som är i trädgården, vännerna lyssnar efter din röst, låt mig höra dig säga:
14»Skynda, min vän, som en gasell eller en ung hjort till de doftande bergen.«