1Vart har din vän gått, du skönaste bland kvinnor, vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka!
2Min vän har gått ner till sin trädgård, till kryddsängarna. Där vallar han sin hjord och plockar liljor.
3Jag är min väns och han är min, han som vallar sin hjord bland liljor.
4Du är skön som Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, skrämmande som stjärnornas här.
5Vänd bort din blick, den gör mig förvirrad. Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gilead.
6Dina tänder är som en flock tackor som stiger ur badet, alla har tvillingar, ingen är utan lamm.
7Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan.
8Sextio är drottningarna, åttio är bihustrurna och oräkneliga de unga kvinnorna.
9Men hon är en enda, min duva, min fulländade, den enda för sin mor, fullkomlig för den som fött henne. Flickorna ser henne och prisar henne lycklig, hon hyllas av drottningar och bihustrur:
10»Vem är hon som strålar som morgonrodnaden, skön som den vita månen, fullkomlig som den heta solen, skrämmande som stjärnornas här?«
11Jag gick ner till valnötslunden för att se det knoppas i dalen, för att se om vinstocken skjutit skott, om granatträden gått i blom.
12[---]
13Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem, vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig! Varför vill ni se på flickan från Shulem, där hon dansar mellan leden?