1En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.
3Du låter människan bli mull igen, du säger: Bli vad du en gång var!
4Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar.
5Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen. De förgås som gräset.
6Fast det frodas om morgonen är det förgängligt: mot kvällen vissnar det och torkar bort.
7Din harm förtär oss, vi slås av skräck när du vredgas.
8Du granskar våra synder, allt vi dolt ligger öppet för din blick.
9Våra dagar rinner bort under din vrede, våra år försvinner som en suck.
10Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta.
11Vem känner styrkan i din vrede, vem inser hur tungt den drabbar?
12Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.
13Kom tillbaka, Herre! Hur länge skall du vredgas? Förbarma dig över dina tjänare!
14Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.
15Gläd oss lika länge som du plågat oss, lika många år som vi har lidit.
16Visa din makt för oss som tjänar dig, visa din härlighet för våra barn.
17Herre, vår Gud, låt oss känna din ljuvlighet. Låt allt vi gör krönas med framgång!