1En vallfartssång. Kom ihåg David, Herre, tänk på allt han fick utstå,
2han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige:
3»Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd,
4inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro,
5förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäktige.«
6Vi hörde om arken i Efrata, vi fann den på Jaars fält.
7Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotapall.
8Kom, Herre, till din viloplats, du och din mäktiga ark.
9Må dina präster vara klädda i rättfärdighet, må dina trogna jubla.
10För din tjänare Davids skull — avvisa inte din smorde!
11Herren gav David sin ed, ett ord han aldrig skall svika: »Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron.
12Om dina söner håller mitt förbund och de bud jag lär dem, skall också deras söner för alltid sitta på din tron.«
13Ty Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning.
14»För evigt är detta min viloplats, här vill jag bo, det är min önskan.
15Rikt skall jag välsigna Sion med föda och mätta de fattiga med bröd.
16Dess präster skall jag klä i seger, de trogna skall jubla högt.
17Där låter jag Davids ätt växa i makt, jag har tänt en lampa åt min smorde.
18Hans fiender skall jag klä i skam, men på hans huvud skall kronan stråla.«