1Halleluja! Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
2Vem kan beskriva Herrens storverk, vem kan prisa allt han har gjort?
3Lyckliga de som ger akt på det rätta och alltid handlar rättfärdigt.
4Tänk på mig, Herre, när du visar nåd mot ditt folk, ta dig an mig när du räddar dem.
5Låt mig känna dina utvaldas lycka och dela ditt folks glädje, vara stolt att höra till dina egna.
6Vi har syndat som våra fäder, vi har handlat orätt och brottsligt.
7Våra fäder i Egypten förstod inte dina under, de tänkte inte på allt gott du gjort utan trotsade den Högste vid Sävhavet.
8Han räddade dem, sitt namn till ära, för att uppenbara sin makt.
9Han röt åt Sävhavet, och det blev torr mark, han förde dem genom djupen som genom en öken.
10Han räddade dem från deras motståndare, befriade dem från deras fiender.
11Vattnet dränkte deras förföljare, inte en enda blev kvar.
12Då trodde de på hans ord och sjöng hans lov.
13Men de glömde snart vad han gjort och litade inte på hans plan.
14De greps av lystnad i öknen och satte Gud på prov i ödemarken.
15Han gav dem vad de begärde, han sände dem föda som stillade hungern.
16De fylldes av avund mot Mose i lägret och mot Aron som var helgad åt Herren.
17Jorden öppnade sig och slukade Datan, slöt sig över Avirams män.
18Eld slog upp mot deras anhang, lågorna förbrände de skyldiga.
19De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten bild.
20De bytte bort den som var deras ära mot bilden av en gräsätande tjur.
21De glömde Gud, sin räddare, som hade gjort stora ting i Egypten,
22underbara verk i Hams land, märkliga dåd vid Sävhavet.
23Han tänkte förinta dem, men Mose, hans utvalde, ställde sig i vägen för att hindra hans vrede att förgöra dem.
24De försmådde det ljuvliga landet och litade inte på hans ord.
25De knotade i sina tält och ville inte lyssna på Herren.
26Då lyfte han handen och svor att han skulle låta dem falla i öknen,
27skingra deras efterkommande bland folken, sprida ut dem över alla länder.
28De slöt sig till Baal-Pegor och åt av offren till gudar utan liv.
29De väckte Herrens vrede med sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut.
30Pinechas trädde fram och skipade rätt, och hemsökelsen upphörde.
31Därför har han räknats som rättfärdig i alla tider, från släkte till släkte.
32De väckte Guds harm vid Merivas vatten, och Mose fick lida för deras skull,
33ty de gjorde honom så förbittrad att han talade tanklösa ord.
34De utplånade inte folken, som Herren hade befallt dem.
35De beblandade sig med främmande folk och lärde sig deras seder.
36De tjänade deras avgudar och lät sig snärjas av dem.
37Sina söner och döttrar offrade de åt demonerna.
38De utgöt oskyldigt blod — blodet av sina söner och döttrar, som de offrade åt Kanaans avgudar — och landet blev vanhelgat av blodet.
39De blev orena genom sina gärningar och var otrogna i allt de gjorde.
40Då blev Herren vred på sitt folk och kände avsky mot sin egendom.
41Han utlämnade dem åt andra folk, deras fiender härskade över dem.
42Motståndarna förtryckte dem, och de fick böja sig för deras makt.
43Gång på gång räddade han dem, men de trotsade hans planer och gick under genom sin synd.
44Han såg till dem i deras nöd, när han hörde dem ropa.
45Han tänkte på sitt förbund med dem och ändrade sig i sin stora godhet.
46Han lät dem möta barmhärtighet hos alla som fört dem i fångenskap.
47Rädda oss, Herre, vår Gud, hämta hem oss från folken, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. *
48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet. Hela folket skall säga: Amen. Halleluja!