1Job fortsatte sitt tal och sade:
2Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig,
3när han lät sitt ljus skina över mitt huvud och lyste mig väg genom mörkret,
4när jag var i min krafts dagar och Gud beskyddade mitt hem,
5när den Väldige ännu var med mig och jag var omgiven av söner!
6Då vadade jag i grädde, ur min press rann floder av olja.
7Jag gick ut till stadsporten och intog min plats på torget.
8De unga steg tillbaka när de såg mig, de gamla reste sig upp.
9Stormän höll inne sina ord och satte handen för munnen,
10hövdingar tystnade med tungan häftande vid gommen.
11Den som hörde mig tala prisade mig, den som såg mig gav mig sitt bifall,
12ty jag räddade den fattige som ropade, den faderlöse som ingen hjälpte.
13Den nödställde välsignade mig, jag beredde änkan glädje.
14Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i, rättrådighet min mantel och huvudbonad.
15Jag var den blindes ögon, jag var den lames fötter.
16För de fattiga var jag en far, jag tog mig an den okändes rättssak.
17Jag krossade nidingens tänder och ryckte bytet ur hans käftar.
18Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo, mina dagar bli många som sandkornen.
19Mina rötter nådde till vattnet, daggen vilade på mina grenar.
20Mitt anseende var alltid gott, bågen i min hand behöll sin spänst.
21Man lyssnade förväntansfullt på mig och avvaktade under tystnad mina råd.
22När jag hade talat sade ingen något mer, varje ord sjönk in i dem.
23De väntade på mig som på regnet, som man törstar efter ett vårregn.
24Log jag mot dem fattade de mod, när mitt ansikte lyste sken de upp.
25Jag valde väg åt dem som deras hövding, jag var som en kung i spetsen för sin här, dit jag ledde dem gick de.