1Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet.
2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de.
3Och de ropade till varandra: Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.
4Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök.
5Jag sade: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.
6En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång.
7Med det vidrörde han min mun och sade: »När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.«
8Och jag hörde Herrens röst. Han sade: »Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?« Jag svarade: »Jag, sänd mig!«
9Då sade han: »Gå och säg till detta folk: ’Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta.’
10Förstocka detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser, ingenting hör, ingenting förstår och inte vänder om och blir botade.«
11Jag frågade: »Hur länge, Herre?« Han svarade: »Tills städerna ligger i ruiner och ingen bor i dem, tills husen står tomma och åkrarna ligger övergivna.«
12Herren skall föra människorna långt bort, och landet skall lämnas öde.
13När en tiondel ännu är kvar skall också den tillintetgöras, så som man bryter upp stubben efter en terebint eller ek. — Ett heligt släkte är den stubben.