1Bel faller, Nebo sviktar. Gudabilderna lastas på dragdjur och boskap, de som burits av er lyfts nu upp och blir burna av trötta ök.
2De sviktar båda och faller. Ingenting kan de bära och rädda, de förs själva bort i fångenskap.
3Hör på mig, Jakobs ätt, ni som är kvar av Israel, och som jag lyft ända sedan ni föddes, burit från er första stund.
4Ännu när ni blir gamla är jag densamme, ännu när ni grånat skall jag bära på er. Jag har skapat er, jag skall lyfta, bära och rädda er.
5Vem vill ni jämföra mig med och göra till min like? Vem vill ni ställa vid min sida som kan jämföras med mig?
6Man häller ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen, lejer en guldsmed som gör en gud, och man faller på knä och tillber.
7Man lyfter upp den på axeln, bär i väg den och ställer den på plats. Där står den och rör sig inte ur fläcken. Hur man än ropar svarar den inte och räddar inte i nöden.
8Tänk på detta med sorg, besinna det, ni syndare!
9Tänk på det som förut var, för länge sedan. Jag är Gud, ingen annan finns. Gud är jag, och ingen är min like.
10Jag berättar i förväg vad som skall ske, förutsäger det som ännu inte hänt. Jag säger: Mina planer står fast, allt jag vill, det gör jag.
11Jag kallar på en rovfågel från öster, från fjärran land en man som genomför min plan. Det jag har sagt, det låter jag ske, det jag bestämt, det gör jag.
12Hör på mig, ni modfällda, ni som är så långt från räddningen!
13Jag låter räddningen komma närmare, den är inte långt borta, min hjälp skall inte dröja. I Sion skall jag skänka hjälp, jag skall ge min härlighet åt Israel.