1Rättvist skall en gång en konung regera, furstar härska med rättfärdighet.
2Alla skall de vara som värn mot stormen och skydd mot slagregn. De skall vara som bäckar i öknen, som klippblockets skugga i solpinat land.
3Då skall de seendes ögon inte slutas, de hörandes öron skall lyssna.
4De obetänksamma skall få förstånd, de stammande tala flytande och klart.
5Dåren skall inte mer kallas ädel, skurken inte kallas storsint.
6Dårens ord är idel dårskap och alla hans avsikter onda. Han handlar gudlöst och talar förvänt om Herren. Den hungrige låter han svälta, den törstande vägrar han vatten.
7Onda är skurkens vapen, skändliga är hans planer, när hans lögner fäller den hjälplöse, hans ord den fattige i rätten.
8Men den ädles planer är ädla, han träder upp för allt som ädelt är.
9Sorglösa kvinnor, hör mina ord, ni obekymrade, lyssna till mig.
10En dag skall ni darra, ni obekymrade, när skördetiden är förbi och ingenting har bärgats.
11Bäva, ni sorglösa, darra, ni obekymrade, klä av er nakna, bind säcktyg om livet.
12Klaga över åkrarna, de härliga åkrarna, över de dignande vingårdarna,
13klaga över mitt folks marker, där törne och tistel skall ta överhand, ja, över husen där glädjen bor i den jublande staden.
14Palatset skall ligga övergivet, den brusande staden bli tom. Ofelhöjden och tornet blir öde fält för alltid, en tummelplats för vildåsnor, en betesplats för hjordar —
15tills ande från ovan utgjuts över oss. Då skall öknen bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog.
16Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
17Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
18Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.
19Men skogen skall fällas och staden jämnas med marken.
20Lyckliga ni som kan så vid alla vatten och låta oxar och åsnor ströva fritt!