1Herren sade till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån — ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans.
2Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld.«
3Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.
4Mose sade till farao: »Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten,
5och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen.
6I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras.
7Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel.
8Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort.« Och fylld av vrede gick han därifrån.
9Herren sade till Mose: »Att farao inte lyssnar till er, det sker för att jag skall göra nya under i Egypten.«
10Alla dessa under gjorde Mose och Aron inför farao, men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte ut israeliterna ur sitt land.